Jag är så trött på att varje dag ska vara en kamp, en kamp för mitt mående. Jag är så trött på att behöva starta om på nytt varenda gång. Jag och J har det hur bra som helst. Men just att sakna det vi saknar, för att bara nästan få det och sen rycks det bort från under fötterna på en nästan lita hastigt. Är så trött och ledsen på att misslyckas hela tiden, att behöva starta om med mina mål gång, på gång, på gång. Att ha känslan i kroppen av att jag inte bara sviker J, utan att min kropp sviker mig nåt så inåt helvete och nu värre än någonsin.
Jag kommer igång med träning, det känns asbra och jag ger allt och sätter upp mål osv. Sen blir jag gravid, antingen via ivf eller spontant, och då tappar jag träningen helt och tänker att det är okej eftersom jag är gravid och ska få bli mamma. Satsar, om än lite försiktigare, på det. Bara för att bli besviken. Den här gången fick jag ju till och med tro att vi var över den säkra tröskeln innan jag blev utknuffad verkligheten igen. Det hade inte klarat sig så långt, det hade dött redan FEM veckor innan blödningen utan att det blev något ordentligt missfall. Min kropp sviker mig och det finns inte så mycket jag kan göra åt det.
Är så jävla trött i kropp och psyke på att hela tiden hoppas, men får nog sluta med det för det verkar ju ändå inte funka.
