Mönster

Jag upprepar tydligen mönster från Danieltiden, jag har skitsvårt att säga nej. Jag är rädd att den personen kommer tycka mindre om mig om jag säger nej. Men varför skulle han göra det? Jag måste ju kunna säga nej, jag gjorde inte det sist dock. I'm a sucker for him, precis som med Daniel. Honom kom jag tack och liv ifrån, han utnyttjade mig maximalt.

Bor förresten ensam nu, känns lite skumt men ändå bra på nåt sätt, skönt att kunna göra vad jag vill när jag vill. Jättefin lägenhet och supermöbler! Men det är ensamt.. Det ska inte förnekas. Får se hur jag mår om ett tag.

Sanningen

Jag har haft svårt att hålla mig till sanningen i många fall, fast jag har oftast menat väl med mina lögner. På helt fel sätt har jag försökt skydda både mig själv och andra från sanningen, om det är något som jag trott skulle göra personen ledsen har jag ibland berättat halva sanningen. Det är två som blivit drabbade av det hela (indirekt tre).

Från och med ett par dagar så har jag utmanat mig själv till total ärlighet, om jag nånsin ska kunna må bra så måste jag säga som det är i så lång utsträckning det går. Jag har varit ärlig om en hel del mot D, men han tror ju att jag ljuger om allt, och jag förstår honom. Jag hoppas bara att han kan se att jag säger sanningen fullt ut den hör gången. Men det tvivlar jag på att han kommer göra...