Ledsen

Jag är ledsen att det blev såhär, det var de enda sättet för dig att få mig att lämna mig. Jag ville inte göra det, men jag var tvungen att framställa mig sämre än någonsin idag. Jag kan inte fortsätta haka upp mig på dig. Jag kommer alltid och sakna och älska dig. Men det enda sättet var att få dig att ignorera mig för all framtid. Annars skulle vi hålla på såhär år ut och år in, jag kan inte uppta ditt liv mer med min självupptagenhet.

För mycket..

Tänk att det man tror man vill ha, inte är det man vill ha egentligen. Jag vet inte varför jag jagade D, han är inte snäll. Trots att han påstår det, han får mig att framstå som ett monster medan han själv framställer sig som.. Ja inte oskyldig, men inte direkt skyldig till nåt. Jättekul att behöva bli påmind varje dag om att jag är dum och värdelös, inte riktigt min grej då jag vet att jag inte är det.

Jag borde väl aldrig ha lämnat J. Men jag har ju en tendens till att lämna människor när de börjar betyda för mycket..

Måste ha bestämt mig till imorgon eftermiddag/kväll.

Mönster

Jag upprepar tydligen mönster från Danieltiden, jag har skitsvårt att säga nej. Jag är rädd att den personen kommer tycka mindre om mig om jag säger nej. Men varför skulle han göra det? Jag måste ju kunna säga nej, jag gjorde inte det sist dock. I'm a sucker for him, precis som med Daniel. Honom kom jag tack och liv ifrån, han utnyttjade mig maximalt.

Bor förresten ensam nu, känns lite skumt men ändå bra på nåt sätt, skönt att kunna göra vad jag vill när jag vill. Jättefin lägenhet och supermöbler! Men det är ensamt.. Det ska inte förnekas. Får se hur jag mår om ett tag.

Sanningen

Jag har haft svårt att hålla mig till sanningen i många fall, fast jag har oftast menat väl med mina lögner. På helt fel sätt har jag försökt skydda både mig själv och andra från sanningen, om det är något som jag trott skulle göra personen ledsen har jag ibland berättat halva sanningen. Det är två som blivit drabbade av det hela (indirekt tre).

Från och med ett par dagar så har jag utmanat mig själv till total ärlighet, om jag nånsin ska kunna må bra så måste jag säga som det är i så lång utsträckning det går. Jag har varit ärlig om en hel del mot D, men han tror ju att jag ljuger om allt, och jag förstår honom. Jag hoppas bara att han kan se att jag säger sanningen fullt ut den hör gången. Men det tvivlar jag på att han kommer göra...

Sjuk

Det här med att vara sjuk är inte min grej, jag blir helt utslagen. Tappar fokus på allt annat. Så arbetet med mig själv får stå tillbaka för att bli frisk. Så funkar jag..
Tredje gången jag är sjuk på typ lika många veckor, fast första gången var det väl mer psykiskt än fysiskt, de andra två gångerna har jag haft feber och nu även huvudvärk och en hals som inte alls är med mig. Halsen känns som att den bränner allt i sin väg och det gör ont att svälja. Huvudet känns som det ska sprängas till och från. Men har iaf fått i mig mat. Trots svårigheterna att svälja.

Nu börjar det gå in i mig mer och mer att jag kommer vara ensam.. Helt ensam. Betalade in första hyran idag men flyttar inte förrän nästa helg. Herregud.. Ensam.. Jag är inte ensam i livet, men jag kommer bo ensam, jag vet inte om jag är gjord för det. Jag är en person som behöver folk omkring mig, annars tänker jag för mycket på det mesta. Mest iofs döden och då får jag ångest och fullkomlig panik. Likadant om jag tänker på vad jag gjorde mot D och N. Är väl lite därför jag behöver vara själv också..

Sova

Har svårt att sova på kvällarna igen, måste ta tablett för att somna. Känns inte optimalt, men jag måste ju få sova.

Tillhöra

Ska kolla på lägenhet i morgon, på väster. Igen. Men jag gillar väster så, hoppas den är något för mig. Visserligen bara i andra hand, men är helt okej. Jag måste lära mig att kunna vara ensam. Tillhöra mig själv som jag så vackert uttryckt. Jag har alltid "tillhört" någon annan, alltid varit beroende av andra, det är helt okej att vara det också, bara det att jag inte tillhört mig själv på bra många år.

Session

Var hos kuratorn idag, en skitjobbig session måste jag säga.. Kom till vissa insikter om de problem jag har, det var inte lätt ska jag säga. Alkoholen har alltid varit en stor del av mitt liv, både som barn genom mina föräldrar och genom min uppväxt även det genom dem. När jag blev 17 nånstans kom alkoholen till mig, jag började festa och drack oftare än sällan för mycket. Den var min flykt från det jobbiga hemma, där alkoholen flödade varje helg och som ofta följdes av bråk och slag. Jag tog efter det beteendet, inte genom bråk och slag, iaf inte i mina tidiga år, de kom senare. De beteende jag tog över var det omåttliga supandet, festade varje helg och hade alltid nånstans att sova, och hade jag inte det från början så löste det sig under kvällen. Kompisar som tyckte synd om mig, och som jag med lite övertalning fick sova hos. På den tiden blev jag bara extremt pratig och flirtig av alkohol, när jag inte fick för mycket för då spydde och grät jag.. Eller bara grät.
Det gick överstyr, när jag blev äldre tog jag ut det på de i min närhet, jag skrämde iväg D. Jag var jävligt elak mot den som förtjänade det minst, mot DOM som förtjänade minst.

Blogga igen?

Blogga igen? Ja, jag är tveksam men måste skriva av mig någonstans. Har inte bloggat på ungefär 3 år, ville inte fortsätta i den gamla då mitt liv ser lite annorlunda ut nu.

Jag är mer förvirrad än någonsin och jag är väldigt rädd att jag slängt bort mitt livs kärlek, min familj, de jag älskade mest. Men också de jag behandlade sämst, tror jag testade gränserna för hur långt jag kunde dra det hela. Helt idiotiskt gjort. Är nog det min blogg kommer handla om, hur vedervärdig jag var mot de som inte förtjänade det.