Trött i knopp och kropp

Jag är så trött på att varje dag ska vara en kamp, en kamp för mitt mående. Jag är så trött på att behöva starta om på nytt varenda gång. Jag och J har det hur bra som helst. Men just att sakna det vi saknar, för att bara nästan få det och sen rycks det bort från under fötterna på en nästan lita hastigt. Är så trött och ledsen på att misslyckas hela tiden, att behöva starta om med mina mål gång, på gång, på gång. Att ha känslan i kroppen av att jag inte bara sviker J, utan att min kropp sviker mig nåt så inåt helvete och nu värre än någonsin.
Jag kommer igång med träning, det känns asbra och jag ger allt och sätter upp mål osv. Sen blir jag gravid, antingen via ivf eller spontant, och då tappar jag träningen helt och tänker att det är okej eftersom jag är gravid och ska få bli mamma. Satsar, om än lite försiktigare, på det. Bara för att bli besviken. Den här gången fick jag ju till och med tro att vi var över den säkra tröskeln innan jag blev utknuffad verkligheten igen. Det hade inte klarat sig så långt, det hade dött redan FEM veckor innan blödningen utan att det blev något ordentligt missfall. Min kropp sviker mig och det finns inte så mycket jag kan göra åt det.

Är så jävla trött i kropp och psyke på att hela tiden hoppas, men får nog sluta med det för det verkar ju ändå inte funka.

Ledsen

Jag är ledsen att det blev såhär, det var de enda sättet för dig att få mig att lämna mig. Jag ville inte göra det, men jag var tvungen att framställa mig sämre än någonsin idag. Jag kan inte fortsätta haka upp mig på dig. Jag kommer alltid och sakna och älska dig. Men det enda sättet var att få dig att ignorera mig för all framtid. Annars skulle vi hålla på såhär år ut och år in, jag kan inte uppta ditt liv mer med min självupptagenhet.

För mycket..

Tänk att det man tror man vill ha, inte är det man vill ha egentligen. Jag vet inte varför jag jagade D, han är inte snäll. Trots att han påstår det, han får mig att framstå som ett monster medan han själv framställer sig som.. Ja inte oskyldig, men inte direkt skyldig till nåt. Jättekul att behöva bli påmind varje dag om att jag är dum och värdelös, inte riktigt min grej då jag vet att jag inte är det.

Jag borde väl aldrig ha lämnat J. Men jag har ju en tendens till att lämna människor när de börjar betyda för mycket..

Måste ha bestämt mig till imorgon eftermiddag/kväll.

Mönster

Jag upprepar tydligen mönster från Danieltiden, jag har skitsvårt att säga nej. Jag är rädd att den personen kommer tycka mindre om mig om jag säger nej. Men varför skulle han göra det? Jag måste ju kunna säga nej, jag gjorde inte det sist dock. I'm a sucker for him, precis som med Daniel. Honom kom jag tack och liv ifrån, han utnyttjade mig maximalt.

Bor förresten ensam nu, känns lite skumt men ändå bra på nåt sätt, skönt att kunna göra vad jag vill när jag vill. Jättefin lägenhet och supermöbler! Men det är ensamt.. Det ska inte förnekas. Får se hur jag mår om ett tag.

Sanningen

Jag har haft svårt att hålla mig till sanningen i många fall, fast jag har oftast menat väl med mina lögner. På helt fel sätt har jag försökt skydda både mig själv och andra från sanningen, om det är något som jag trott skulle göra personen ledsen har jag ibland berättat halva sanningen. Det är två som blivit drabbade av det hela (indirekt tre).

Från och med ett par dagar så har jag utmanat mig själv till total ärlighet, om jag nånsin ska kunna må bra så måste jag säga som det är i så lång utsträckning det går. Jag har varit ärlig om en hel del mot D, men han tror ju att jag ljuger om allt, och jag förstår honom. Jag hoppas bara att han kan se att jag säger sanningen fullt ut den hör gången. Men det tvivlar jag på att han kommer göra...

Sjuk

Det här med att vara sjuk är inte min grej, jag blir helt utslagen. Tappar fokus på allt annat. Så arbetet med mig själv får stå tillbaka för att bli frisk. Så funkar jag..
Tredje gången jag är sjuk på typ lika många veckor, fast första gången var det väl mer psykiskt än fysiskt, de andra två gångerna har jag haft feber och nu även huvudvärk och en hals som inte alls är med mig. Halsen känns som att den bränner allt i sin väg och det gör ont att svälja. Huvudet känns som det ska sprängas till och från. Men har iaf fått i mig mat. Trots svårigheterna att svälja.

Nu börjar det gå in i mig mer och mer att jag kommer vara ensam.. Helt ensam. Betalade in första hyran idag men flyttar inte förrän nästa helg. Herregud.. Ensam.. Jag är inte ensam i livet, men jag kommer bo ensam, jag vet inte om jag är gjord för det. Jag är en person som behöver folk omkring mig, annars tänker jag för mycket på det mesta. Mest iofs döden och då får jag ångest och fullkomlig panik. Likadant om jag tänker på vad jag gjorde mot D och N. Är väl lite därför jag behöver vara själv också..

Sova

Har svårt att sova på kvällarna igen, måste ta tablett för att somna. Känns inte optimalt, men jag måste ju få sova.